KRÖNIKA: NÅGRA SLUTORD

jos

Det här är inte första gången som er krönikör skriver en avskedstext från ett webbforum. Kanske inte heller den sista. Det tycks vila en förbannelse över alla initiativ som handlar om att driva oberoende basketsajter. Hittills har ingen klarat det och möjligen kommer ingen att göra det i framtiden heller.

Problemet är ju att inte ens den mest inbitne entusiast klarar av att i längden offra fritid och egen ekonomi för att i någon mån tillfredsställa sina egna lustar och servera texter och bilder till relativt liten skara läsare. Allt måste nämligen helt eller i alla fall i hög grad ske på ideell basis. Den marknad som det svenska basketsamfundet erbjuder räcker helt enkelt inte till rent kommersiellt. Det är som det stod i en kommentar till beskedet om nedläggningen av sajten: “…den som gör ett ideellt arbete  får ibland bita i några sura äpplen och acceptera det ideella engagemangets villkor och förutsättningar!”

När P4B nu går i graven finns dock ingen anledning att vara varken nedslagen eller melankolisk. Man får acceptera spelets regler, blicka framåt och hitta nya utmaningar, för sådana finns onekligen i det lilla svenska basketlandet. Vi skall avrunda den här eran med att kasta oss mellan några olika ämnen.

När får vi en dambasketens Bosnic?
Finalserien mellan Luleå och Udominate blev en spännande historia men spelmässigt en stor besvikelse. I lagens spel, både i anfall och försvar, i synnerhet det senare, fanns inga tecken på någon särskild utveckling. Det gjordes individuella insatser som kom att fälla avgöranden, men lagspelet var rudimentärt och fjärran från det som man kan se på den internationella arenan

Den svenska ligabasketen behöver utan tvekan en spelmässig knuff framåt. Frågan är vem som kan ta upp den tråden och leda utvecklingen i en ny riktning, likt den resa som Vedran Bosnic gjort med Kings på herrsidan. I dagens läge tillhör man ligatoppen på damsidan för att man har mest pengar och kan köpa de spelare som kan vinna matcherna. Hjältarna är alltså i den meningen klubbledningarna. Man vinner inte för att man tränar mest och bäst eller för att man utvecklar ett spel som är i framkant  och som leder till framgång.

I dagens läge är det svårt att se att svenska klubbar kan uppbåda så mycket pengar att det räcker för att konkurrera med de bästa klubbarna i Europa. Vill man det så måste man hitta andra vägar, och då finns kanske inget annat sätt än att jobba hårdare och mer målmevetet än de andra. Vilket av mittenlagen tar det initiativet, sätter märket och tar kliven som får alla andra att ta upp den kastade handsken, d v s på det sätt som Bosnic gjort med Kings?

Onödigt gnäll på domarna
Att det spys så mycket galla på domarna är obegripligt. Likaså att så många anser att de svenska domarna håller en så usel nivå i en internationell jämförelse. Ändå har Sverige relativt många internationella domare, vilka har ett gott rykte utomlands och frekvent anlitas av FIBA. Problemet tycks alltså vara att det finns olika uppfattningar om vad en “bra” domare är. Frågan är vad de som ohämmat kritiserar domarna har för kriterier för att avgöra en domares standard och nivå. Sannolikt finns inget sådant, utom möjligen att en bra domare är en sådan som alltid dömer till förmån för det egna laget och en dålig domare en sådan som blåser till förmån för motståndarna.

När det pratas om domare förekommer ofta åsikten att “domarna inte skall avgöra matcherna, utan låta spelarna göra det”. Det är en uppfattning som är fulllkomligt absurd och faller på sin egen orimlighet. Menar de att spelarna skall få “göra upp” utan att domarna ingriper för något? I så fall har vi snart något som mer liknar en “cage fight” än en basketmatch. Resonemanget är förstås rent trams. Domarnas uppgift är att beivra regelöverträdelser och det skall de göra på samma sätt och enligt samma regelbok, oavsett om det handlar om en den första minuten i en grundseriematch eller den sista sekunden i en avgörande final.

De som klagar över att domarna avgör matcher inser inte att domarna avgör jämna matcher vare sig de blåser för regelöverträdelser (gör sitt jobb) eller låter bli att blåsa. Det bästa är helt enkelt att inte lägga ned så mycket energi på vad det grå laget sysslar med. Det är som en klok ledare en gång sa till sina spelare: “Ni kommer att göra mängder av misstag av olika slag under matchen. Och likadant är det med domarna. Det bästa är att ni redan innan matchen inser att domarna kommer att göra minst tio misstag under spelets gång. När ni förstår det kan ni sluta bekymra er om domarna och istället fokusera på det som ni själva skall göra”

Som jag ser det finns det inget större problem med den svenska domarkåren. De är i allmänhet ambitiösa, älskar spelet och gör sitt allra bästa. Möjligen har de lite för bra betalt, i alla fall på elitnivån. Bekymret är istället alla coacher, spelare och övriga, inte sällan åskådare och föräldrar, som inte kan hålla känslorna i styr och spiller onödig energi på domarna. Det är inte bra att t ex så många coacher konsekvent, i vissa fall praktiskt taget vid varje avblåsning, försöker påverka domarna. Sådant sänder ut dåliga signaler, och tyvärr görs det oerhört utstuderat och målmedvetet av coacherna. Inte sällan löner sig tjatet i längden, för domarna är inte mer än människor. Och den coach som till äventyrs inte gör på det sättet får tyvärr lida.

Mästarlag i Europa
Alla europeiska ligor är nu färdigspelade och vi kan konstatera att bara en av utlandssvenskorna fick lyfta en buckla. Det var Ashley Key, som blev belgisk mästarinna med Castors Braine, dock utan att spela på slutet. I övrigt gick det bäst för Frida Eldebrink (Dynamo Kursk) och Binta Drammeh (PINKK Pecsi) som nådde semifinal i ryska respektive ungerska ligan. I Turkiet slogs Farhiya Abdis Gelistirenler ut i kvarten, Amanda Zahui (Adana Aski) och Elin Eldebrink (Orduspor), missade däremot slutspelet. Det gjorde också Elisabeth Egnells och Kalis Loyds lag i Frankrike. Här är några av säsongens mästarlag:
Tjeckien – USK Prag
Ryssland – UMMC Ekaterinburg
Turkiet – Fenerbahce
Ungern – Sopron
Spanien – Avenida
Frankrike – Bourges

Inte så mycket är känt om svenskornas klubbadresser nästa säsong. Vad vi vet är att Binta Drammeh är klar för det ungerska mästarlaget Sopron och att Elin Eldebrink skall spela för turkiska Agü Spor.

WNBA är igång
Den amerikanska damligan, WNBA, har precis dragit igång säsongen. Av fyra möjliga svenskor blev det till slut kvar två. Frida Eldebrink fick en plats i San Antonio och Amanda Zahui blev dagarna innan seriestarten överraskande flyttad till New York från Dallas. Elin Eldebrink blev ju petad från just NY Liberty i sista stund och för Farhiya Abdi blev det heller inget spel i Los Angeles Sparks. Huruvida det var klubbens eller hennes beslut tvistar de lärde om. Abdis snitt på 2,9 poäng på de tre säsongerna i WNBA har nog inte stärkt hennes aktier i konkurrenshänseende i det stjärnspäckade LA-laget.

För Eldebrink lär det bli en tuff säsong i San Antonio, som redan förra året var ligans klart sämsta lag. Det ser inget vidare ut med möjligheterna den här säsongen heller, men förhoppningsvis får svenskan chansen att visa upp sig ordentligt. Det började dock inte bra, då Eldebrink i den första matchen inte fick några minuter alls.

Zahui har å andra sidan hamnat i ett av ligans bättre lag. Förra året var de bästa av alla i grundserien efter en magnifik segerrad på slutet, men föll senare i semin mot Indiana. Liberty har ett starkt lag i år och kan mycket väl komma att överträffa 2015 års resultat. De har i år startat med två raka vinster, i vilka Zahui noterades för noll respktive tio poäng.

Årets säsong i WNBA förväntas bli oerhört jämn och oviss. Fjolårsvinnarna Minnesota ser väldigt starka ut igen, med spelare som Maya Moore, Sylvia Fowles, Lindsey Whalen och Seimone Augustus i laget. Phoenix är en annan titelkandidat. Där är Diana Taurasi tillbaka efter att ha vilat förra sommaren, och har gott stöd i Brittney Griner, DeWanna Bonner, Penny Taylor och Sonja Petrovic. New York blir som sagt vassa. De har det bästa försvaret och kanske jämnaste laget med Shavonte Zellous, Tina Charles, Lindsey Harding och Sugar Rodgers som några av de mest framträdande. Även Los Angeles blir att räkna med, där en oerhört revanschsugen Candace Parker leder laget. Den allsidiga Parker blev ju överraskande petad från det amerikanska OS-laget, men visade redan i LA:s första match, då hon gjorde 34 poäng, det orimliga i uttagningen. Men det finns mer i LA, t ex Jantel Lavender, Kristi Toliver, Nneka Ogwumike och europeérna Ann Wauters, Ana Dabovic och Jelena Dubljevic.

Chicago Sky, där förra årets skytteligavinnare och MVP, Elena Delle Donne spelar, blir nog lite för tunna även den här säsongen. Sky har tyvärr alltför få hot vid sidan av Delle Donne. Det är egentligen bara Cappie Pondexter som kan producera på en jämn och hög nivå, men det förslår inte långt mot de andra topplagen, som har en helt annan arsenal.

Årets värvningar
Det råder nog ingen tvekan om att årets spelarrekryteringar inför säsongen 2016/17 redan är gjorda, både i Europa och i Sverige. Dynamo Kursk, den ryska klubb där Frida Eldebrink spelade den gångna säsongen, har gjort årets klipp, inte bara i Ryssland utan på hela kontinenten. Kursk har nämligen fått klart med den största löftet vi sett i mannaminne på den här sidan Atlanten. Det är förstås Maria Vadeeva det handlar om. Den unga ryskan, född -98 och 193 lång, lämnar nu Spartak, som hon i våras förde till semifinal, och där hon under säsongen snittade 16 poäng och tio returer. Vadeeva gjorde succé redan i förra sommarens EM och förväntas bli den som går i spetsen för en ny storhetstid för det ryska landslaget.

I Sverige gick ju Josefine Vesterberg från Luleå till Udominate, en värvning som knappast kommer att överträffas under den här “silly season”-perioden. Den utlösande faktorn för klubbytet påstås ha varit frågor om kontraktets längd och exitklausuler. Själv tror  jag mer på att hon verkligen ville byta klubb. Det låter ju en smula märkligt att förhandlingarna med Luleå var så låsta att det inte hade gått att komma överens. Och tid för fortsatta förhandlingar fanns det ju gott om. Men Udominate högg så fort de erbjöds möjligheten och kan redan betrakta sig själva som titelfavoriter.

Spelarna och makten
Bortskämda, ansvarslösa, tänker bara på sig själva och får alltid sin vilja igenom. Det låter kanske som en beskrivning av bortklemade barn, men är vad man ofta hör om svenska elitspelare, bland annat från personer som jobbat med svenska landslag. Kan det ligga något i det? Det går naturligtvis inte att dra alla över en kam, men onekligen tycks det finnas sådana tendenser här och var.

“Först fick de som de ville med förbundskaptenen, d v s de fick henne utbytt. Och sedan ställdes sommarens läger och träningslandskamper in för att några av spelarna inte hade lust” säger en person jag talat med som exempel på hur det kan gå till i landslaget. Onekligen har spelare ibland mer att säga till om än vad som är hälsosamt, men det beror i så fall på att omgivningen, d v s att ledare på olika nivåer i allmänhet  ger efter och skapar bekymren på samma sätt som föräldrar klemar bort sina barn.

Att det finns de som drabbas av hybris när de surfar på en framgångsvåg och alla i omgivningen upphöjer dem till världsstjärnor, är alldeles klart. Jag stötte på en sådan alldeles nyligen, då jag skulle göra en intervju med en av våra allra främsta spelare. När hon inte kom till den avtalade på platsen på rätt tid, sökte jag henne och fick då svaret att hon var upptagen i ett möte med “Frasse”, d v s förbundskaptenen. När jag påpekade att vi faktiskt hade avtalat om att träffas och att det var ohyfsat och respektlöst att inte meddela mig om hon fått förhinder eller hade något annat bokat, fick jag svaret att jag själv var respektlös som talade till henne på det sättet. Det blev alltså ingen intervju och det kommer heller inte att bli någon, för när jag senare pratade med “Frasse” visade det sig att flicksnärtan hade diktat upp hela saken för mig. “Frasse” befann sig nämligen utomlands.

Vi får hoppas att kommande stjärnor kan sansa sig, för rent allmänt behöver vi inte spelare med Zlatan-syndrom, d v s sådana som är gudabenådade spelare men vilka genom sitt beteende är rent förkastliga som mänskliga föredömen. Jag vet inte hur folk i allmänhet tänker, men personligen känner jag bara förakt för elitidrottare som är respektlösa, nedlåtande och själviska, oavsett hur framgångsrika de är. Det viktigaste är ändå att vara en bra människa.

Kanon och kalkon
Vi skall tillämpa TV4:s gamla betygssystem “kanon och kalkon” på ett par saker som hänt inom den svenska dambasketen på den här sidan nyåret.

Årets “kanon” blir puliktillströmningen på damfinalerna mellan Luleå och Udominate. Utsålda hus hela vägen, publikmässig utklasssning av herrarnas finalserie och riktigt bra genomslag även medialt. Det var något alldeles extra.

Årest “kalkon”, ja faktiskt dubbelkalkon, utnämner vi Huddinges hijabaffär till. Från klubbens sida mobiliserade man lokalpressen för att uppmärksamma att en av damspelarna, enligt uppgift en riktigt bra och lovande spelare, inte skulle kunna delta i kvalet till ettan därför att spel med hijab, liksom med andra huvudbonader, inte tillåts i förbundsserier. Frågan blev så uppmärksammad att den också hamnade i riksmedierna. Huddinge fick sin publicitet, men det blev en rejäl antiklimax när det visade sig att spelaren ifråga inte ens var i närheten av att ta en plats i laget, än mindre spela någon kvalmatch.

Kalkon nummer 2 i hijabaffären svarade basketförbundet för. I ren panik, förmodligen av fruktan för att bli beskyllda för någon form av diskriminering, förklarade man att om Huddinge skulle komma in med en dispensansökan för spelaren ifråga, så skulle SBBF bevilja den. Såvitt man vet var det första gången som en dispensansökan beviljades innan dispens ens hade sökts!

Till sist
Eftersom P4B nu stänger måste jag tacka för mig. Jag hoppas att läsarna, i alla fall understundom, uppskattat alstren och det vi serverat. Absolut roligast hade jag vid hopsnickrandet av krönikan “Förutsägelser inför det kommande året“. Det är den text jag ägnat mest tid åt och även den som verkar ha blivit mest uppskattad. Den krönika jag fått mest skällning för är den jag kanske gillar mest, den som hette “Myten om vattnets förträfflighet“. Det var faktiskt väldig intressant att konstatera att det är ett överskott av vatten, snarare än underskott, som är farligt, och det faktiskt räcker att dricka när man är törstig. Allt detta vattensörplande, som folk ägnar sig åt både i vardagen och idrotten, är totalt meningslöst. Vi blir varken friskare eller vackrare av en massa vatten, och inte heller riskerar vi att drabbas av vattenbrist. Sådant inträffar bara på platser där det helt enkelt inte finns tillgång till det, t ex mitt ute i öknen.

Därmed säger jag på återseende och återhörande, för säkerligen blir det läge att återkomma i något sammanhang.

 

 

Share
Updated: 18 maj, 2016 — 21:59
All rights reserved © 2016 PASSION4BASKETBALL.SE