Noteringar om finalen och finallagen

Det gick som det måste gå i finalen. Proffslaget A3 besegrade uppstickarna och “gröngölingslaget” Högsbo och tog sitt första SM-guld någonsin, men tänk så nära det var att Högsbo t o m hade gått hela vägen. Efter den sensationella vinsten i första matchen var det bara tillfälligheter som avgjorde till A3:s fördel i match 2 och 3.

Guldet var förstås en stor sak för Umeå, för det var första gången en mästarbuckla i basket hamnade i staden. För Högsbo och Göteborg var dock finalframgången minst lika stor. Landets andra stad har länge varit en vit fläck på basketkartan, i alla fall när det gäller elitverksamhet. Senast var det Kvarnby som gjorde några säsonger i ligan och innan dess var det New Wave, Kärcher och allt vad de hette, som härjade på herrsidan.

Fantastiskt kul var det i alla fall att Högsbo tog sig hela vägen till finalen och man får hoppas att basketen i Göteborg får ett varaktigt lyft av det inträffade. Lika kul är att konstatera att framgången till stora delar är ett resultat av ett långsiktigt och träget arbete, där man under många år byggt upp verksamheten från grunden, med stabilitet i ekonomi och organisation, låt vara att man inte var förberedd på att helt plötsligt sitta med en finalserie i knäet att hantera. Men även det lyckades man fixa.

Det där med att Högsbo är ett “gröngölingsgäng” skall tas med en nypa salt. Visserligen hade de flesta av spelarna, med undantag för Hanna Johansson, aldrig befunnit sig i en sits som ett finalspel i ligan tidigare. Men med spelare som nämnda Johansson, med Tiasha Gray, Alexis Hyder och Cayla McMorris i laget, hade Högsbo en lineup som inte stod många i ligan efter.

Jag minns att jag innan säsongsstarten publicerade en ranking av ligalagen baserad på de trupper man hade värvat ihop. I den första rankingen placerade jag Högsbo på plats fyra, och i det läget var inte ens McMorris aktuell. I senare rankingar petade jag sedan ned dem flera steg, bland annat efter att ha sett Högsbo kamma noll i försäsongsturneringen i Huskvarna. Men det är en annan historia.

Dagen innan den fjärde finalmatchen pratade jag med en bekant som skulle se matchen på plats. Han frågade vad jag trodde om utgången.
– A3 vinner och de gör det med marginal, säg 20 poäng, svarade jag.

Det baserade jag på att jag inte trodde att Högsbospelarna skulle orka med en en tredje match inom loppet av fem dagar och att Umeåspelarnas större rutin och vana av den här typen av matcher skulle ta ut sin rätt.

Att Högsbospelarna och coacherna Robin Sandberg och Tomas Roslund förtjänar alla hyllningar efter det de åstadkommit är solklart, men faktum är att laget varken var tränat eller varit förberett på vad som skulle komma. Hur skulle de kunnat vara det? Högsbo har ju bara haft som mål att ta sig till slutspel och haft en ganska kämpig säsong, en som bestått av höga berg och djupa dalar och som varit kantad av osannolikt många skador. De har haft fullt sjå att hålla ihop det.

Umeålaget har däremot varit förberett på uppgiften. Det har, som ett lag av professionella spelare, kunnat träna mer och på ett annat sätt. Det har härdat sig i internationellt spel och allt med sikte på det överskuggande målet: att ta sig till finalen och äntligen vinna den.

Åter till personen som jag pratade med innan matchen i onsdags. Han trodde på Högsbo, men ändrade sig precis innan matchen startade eftersom Högsbo redan på uppvärmningen såg ut som ett slaget lag. Tröttheten lyste igenom och mest utmattad av alla såg Hyder ut.

Och precis så gestaltade sig matchen. Högsbo stod pall inledningsvis, men orkade inte hålla stången i 40 minuter. A3 såg inte heller superalert ut, men hade tillräckligt med energi och rutin att reda ut det hela. Spelade bra gjorde A3 dock inte, men med några defensiva justeringar som Enjebo hade gjort, med mycket dubblingar, blev det tillräckligt.

Överlag kan vi säga att finalserien inte präglats av bra spel. Jämnt och spännande i de tre första matcherna, med ett intensivt kämpande, men absolut inget skönspel. Högsbo var ju tvunget att ägna sig åt så mycket taktiskt spel som det bara gick; att dra ned tempot, hindra A3:s transitionspel, få till så mycket 5-5 spel som möjligt och förlägga spelet till tresekundersområdet. Det lyckades riktigt bra och den stora besvikelsen var att A3 bara med stor möda kunde göra de justeringar som krävdes och höll på att gå rejält i fällan. På sätt och vis får man säga att det var svagt av A3 att låta Högsbo skaka dem på det sättet i en lång matchserie. Men det skall sägas att en viktig anledning till att Högsbo ändå lyckades få favoriten i dallring var att match-upen de har i frontlinjen passar väldigt bra mot A3. Hyder-Johansson-McMorris matchar upp Lawrence-Degbeon-Asoro bättre än något annat ligalag kan göra.

Så vad händer framöver i de båda finallagen? Högsbos sportchef, Jonas Fredriksson, sa i en intervju jag gjorde med honom, att man vill göra allt man kan för att behålla så många som möjligt från årets lag, inklusive coach Sandberg. Problemet är bara, sa Fredriksson, att t ex amerikanskorna vill ha dubbelt så mycket i lön för att stanna efter årets framgång. Men oavsett, det finns all anledning att tro att Högsbo går en fortsatt ljus framtid till mötes. Med stabilitet i verksamheten och sin egen hall kommer klubben att trumma på som vanligt. Och med erfarenheten från den här säsongen har vi alla skäl att tro på ett starkt ligalag nästa säsong. Det lär t ex inte bli svårt att rekrytera spelare till sensationslaget.

Vad gäller A3 kraxar ett flertal utomstående olyckskorpar. Många går så långt som att säga att de inte är värda guldet eftersom de “ägnar sig åt ekonomisk dopning” och borde kastas ut ur ligan. Och bakgrunden till det resonemanget är att klubben dras med en skuld som uppgår till mer än 1,5 miljoner.

Själv tycker jag inte om allt som görs i A3. Att man frontar med så mycket utländska spelare, både i de internationella turneringarna såväl som ligan, är inte alls i min smak. Sådant kan skapa kortsiktiga framgångar men är i det långa loppet inte till gagn för den svenska basketen.

Man måste dock ha tungan rätt i mun när man diskuterar den ekonomiska situationen i klubben. Att ha skulder är t ex inte samma sak som att ekonomin är ur balans, precis som en privatperson kan ha stora skulder, t ex bostadslån, men ha en ekonomi som är under kontroll. Ingen skulle väl kräva en privatperson med 5 miljoner i bostadslån i konkurs bara på grund av skulderna?

Och skulle vi utesluta ligalag bara för att de har skulder skulle inte ligan bestå av många lag. Det finns t ex anledning att tro att de klubbar som äger sina egna arenor har en ganska stor skuldbörda, och tidigare har t ex Luleå jobbat ned en skuld som ett tag var i nivå med den som nu finns i A3. Ingen har vad jag vet ropat på uteslutning i de här fallen. Och Norrköping Dolphins ryktas efter den här säsongen ha dragit på sig ett underskott på flera miljoner. Skall de också ut?

Problemet uppstår naturligtvis om skulderna fortsätter att växa och att man inte lyckas stabilisera ekonomin. Hur den utvecklingen ser ut i A3 kan jag inte i detalj, men såvitt jag vet har A3 den här säsongen i alla fall betat av sin skuld med en halv miljon. Klubbdirektören Lotta Enjebo sa till mig när vi pratades vid för en tid sedan, och likadant i en intervju med SvT i dagarna, att hon inte är särskilt orolig. Läget är jobbigt, men hon är optimistisk. Klubben har en plan och nya pengar på väg in.

Det allmänna intrycket är också att t ex paret Enjebos inträde i nyckelroller i klubben har gett signaler om högre trovärdighet och seriositet, och att det finns en uppriktig vilja att stabilisera verksamheten.

Vart det här leder A3 lär vi snart bli varse. Förmodligen krävs det rejäla ingrepp, vilket kan gå ut över satsningen på laget, konkret nedskärningar i spelarbudgeten. Eller också hittar klubben andra vägar för att fortsätta storsatsa.

Med de här raderna vill jag inte ta ställning varken för eller emot A3, bara konstatera att det är för tidigt att räkna ut A3 eller att ens kräva det, och att de, trots sitt skuldläge, naturligtvis skall behandlas som alla andra.

Share
Updated: 3 maj, 2019 — 15:44