Ligasäsongen, del 1

Sofia Pelander screenar åt Günesh Karaoglan. Foto: Anders Tillgren

Vi kan med förlov säga att vi har fått uppleva en annorlunda säsong i Basketligan. På flera olika sätt. Bland annat uppenbarade sig två nykomlingar, Högsbo och Wetterbygden, på scenen och skämdes inte alls för att ta för sig. Och några dagsländor verkar de inte vara. Båda klubbarna präglas av seriositet i sina verksamheter och har nått ligan som ett resultat av strategisk arbete och planering. De har helt klart bestämt sig för att stanna på den högsta nivån.

Att Högsbo lyckades manövrera sig hela vägen till final och där på allvar utmana A3 var en skräll som vi inte sett på många år. Och att Luleå inte ens överlevde kvartsfinal var minst lika sensationellt. Man kan nog säga att ”fältet” har tryckts ihop. Inte minst har mellanskiktet i ligan flyttat fram positionerna med hjälp av smarta rekryteringar och bra ledarskap, både på och utanför planen. Det är numera vanligt att många lag som kan spela jämnt med, eller t o m besegra, de båda norrländska storheterna. Men A3 höll och lyckades efter avsevärd möda besegra Högsbo i finalen och ro hem det efterlängtade guldet efter fyra raka silver.

I några texter har jag planerat att sammanfatta ligasäsongen utifrån mitt eget perspektiv. I den här texten skall jag ta upp några allmänna saker och senare resonera kring lagen som svek, de som motsvarade förväntningar och slutligen de som presterade bättre än så.

För första gången fick vi vara med om att tre lag spelade internationellt. När Luleå bestämde sig för att bara ställa upp i EWBL öppnade sig dörren för Telge i Eurocup. A3 å sin sida spelade båda turneringarna.

Framgångarna uteblev dock. De båda svenska lagen i Eurocup åkte ur turneringen med dunder och brak efter grundserierna, vilket kanske inte var en skräll. Men att såväl Luleå som A3 missade Final Four i EWBL var en missräkning. Och faktiskt ganska klent.

Men på Coubertinskt vis får man säga att det viktigaste i det här sammanhanget faktiskt är att vara med. Det är ovärderlig erfarenhet att uppleva och vänja sig vid spel, på den här nivån. Och då menar jag främst de svenska spelarna. Svenska lag behövs ute i Europa hur resultaten än blir.

Under många år har amerikanska guarder styrt och ställt i ligan. Det har sin grund i att dugliga amerikanska guarder, som alltid finns i överflöd, har gett mest valuta för pengarna för de svenska klubbarna. Alla har nog varit intresserade av stora spelare, men gångbara sådana finns ju inte i samma mängder och framför allt har de varit förhållandevis dyra. Därför har det blivit guarder. Och dominerar har de gjort under lång tid. I stor stil.

Baksidan av myntet har varit att de svenska bakplansspelarna under lång tid fått spela andrafioler i sina lag, en utveckling som inte varit särskilt bra för den svenska basketen.

Den här säsongen har inte den amerikanska guarddominansen varit lika stor som vanligt. Istället har de stora spelarna varit nycklarna, sådana som Hyder/Johansson i Högsbo, Degbeon/Lawrence i A3 och dit kan vi också räkna Reed i Luleå. Framför allt kan vi tala om femmornas inträde i ligan. Spelare som McCarville, Halvarsson och Dubravka Dacic har haft en jättebetydelse. Inte bara har de förändrat de egna lagens sätt att spela. De har påverkat spelet i hela ligan. Om sådana som Alminaite och Allen hade kunnat leva upp till sina rykten så hade de varit ännu fler.

Det har kommit fram en grupp coacher inom den svenska dambasketen, en grupp som infört en ny nivå på den taktiska delen av spelet. De här coacherna, som alla har en hög ambitionsnivå, är de som lyckats bäst i förhållande till förutsättningarna och har det gemensamt att de inte spar någon möda när det gäller kartläggning, planering och förberedelser på detaljnivå inför matcherna. Allt handlar om att hitta det bästa angreppssättet och taktiken för att vinna.

Spelet i ligan har dominerats av den ”utstuderade” gruppen av coacher, på gott och ont, för alla gillar det inte, men det är nog så att det är det sättet som gäller i den moderna basketen. Och kommer att gälla framöver.

För första gången har alla matcher varit möjliga att se på webben. Det har inneburit ett rejält lyft för alla intresserade. Säsongen 17-18 sändes 70 matcher.  Att man det gångna spelåret kunnat se dubbelt så många, d v s alla, för några hundralappar, har varit enastående.

Problemet är bara att alldeles för få är intresserade. Sportsground får inte ekonomi i sändningarna från damernas liga. Trots att man kör sändningarna i ett slimmat format, där den ende som är på plats i hallen är kameramannen, så kostar varje sändning flera tusen. Och intäkterna täcker inte kostnaderna.

Man skulle önska att klubbarna och andra kunde sälja fler årskort och att man skulle lyckas få fler annonsörer till sändningarna. Men sammantaget kan man nog säga att dambasketen ännu inte kommit dithän att den bär sig kommersiellt i de här sammanhangen. Det väcker förstås frågor om nästa säsong. Blir det sändningar och i så fall hur många?

Det är inget jag kan svara på och kanske inte heller någon annan i dagsläget. Man kan bara hoppas att någon kan lösa upp den gordiska knuten. Men min gissning är att vi nästa säsong inte kommer att få se alla matcher om inte någon går in och täcker upp underskottet.

En evig fråga är de svenska spelarnas roll(er) kontra importerna. En uppsida med att det finns professionella utländska spelare i ligan är att de inhemska dagligen kan mäta sig med de förra, på träningar och matcher. Så visst betyder importerna, i måttliga mängder, en hel del för den svenska basketens utveckling. Ta bara det där femmorna som jag nämnde ovan. Massor av spelare har i år fått lära sig spela med sådana spelartyper, som sannerligen inte är vanliga i Sverige.

Importerna, främst amerikanskorna, har som sagt länge dominerat bakplanerna, vilket lett till en viss utarmning av främst svenska point guards. Men i takt med att det rekryterats andra spelartyper, har många inhemska bakplansspelare fått större roller och mer speltid. Det har varit tydligt i lag som Telge, Alvik, Norrköping, men också i Högsbo, Uppsala och Wetterbygden.

De utländska spelare som passerat revy den gångna säsongen har varit 39 till antalet. Sex av dem har tvingats lämna, två på grund av skador och de fyra andra eftersom de inte ansågs räcka till.

Och själva spelet, hur har det varit? Mitt intryck är att det är blandad kompott. Fortfarande saknas på många håll de tekniska och spelmässiga färdigheterna som krävs på den här nivån, men det syns tecken på att det lite sakta blir bättre. Bland annat ser man mer av bättre beslutsfattande på planen. Men bilden är inte enhetlig. Det sker fortfarande mycket tokigheter och dessutom är det stora skillnader mellan lagen. Ligan omfattar ju allt från lag som är professionella till närmast unga utvecklingslag.

Många av de som gillar dambasket gör det för att den innehåller mer lagspel än i herrbasket. Och när lagspelet fungerar bra är den sannerligen underhållande. När det går i stå kan den vara eländigt tråkig. Och båda ytterligheterna ser man kontinuerligt exempel på i ligan. I vilken mån ligalagen lyckas skapa ett ändamålsenligt anfallsspel beror förstås på flera olika saker. En sak som man kan diskutera är screener.

En som används in absurdum är den höga screenen, som vanligtvis sätts av en stor spelare på en guard och som ofta förväntas leda till en pick and roll. Men det gör den sällan. Faktum är att den ytterst sälla leder till något bra över huvud taget. Det blir ofta ett evigt och meningslöst screenande på toppen, för den höga screenen är ju högsta mode. Och att den sällan fungerar beror nog huvudsakligen på att det är lätt för det försvarande laget att eliminera effekterna när anfallsspelarna inte har den nödvändiga arsenalen för att göra något bra.

Annars har vi sett lagen ger sig på andra typer av screener i högre grad, med blandad framgång. Många börjar t ex bli bra på “staggered screens” när en spelare får två screener efter varandra. Allt oftare ser man också “flare screens” och den här säsongen fick vi minst en gång se något så ovanligt som en “elevator screen”. När Wetterbygden utförde den i en hemmatch var det den första “elevator screen” jag sett i svensk basket.

Zonförsvar verkar ha fått en renässans. Massor av lag, från ligatoppen till nedre halvan, varierar ibland spelet med zon. Det har synts ett flertal olika varianter, från de vanligaste, 2-1-2 och 2-3 till 1-2-2 och även (glädjande nog) 1-3-1, men också match-up zoner och olika typer av kombinationsförsvar.

Skälen till att lagen understundom växlar till zonförsvar varierar, men som vanligt kan man konstatera att lagen sällan är bra förberedda på att spela mot zon. De har mestadels väldigt svårt mot zonförsvar, som är ett bra vapen mellan varven. Och det är inte dumt. Zoner har oförtjänt dåligt rykte, men det hör faktiskt till spelet att man får försvara sig på det sätt man vill. Och det är det anfallande lagets uppgift att lära sig luckra försvaret, oavsett vilken typ som det ställs emot.

Det har skjutits lite drygt 40 treor per match den här säsongen. Det är mer än innan linjen flyttades längre ut, säsongen 2010/11. Då sköts under 40 per match. Även procenten är bättre nu, trots att avståndet till korgen alltså är längre. Snittet den här säsongen var 30,5% jämfört med 29,6 innan omläggningen.

På det sättet ser det ut även i utländska ligor. Vad som hände efter linjeflytten var färre spelare (de specialiserade) sköt treor och det totala antalet sjönk alltså. Numera är det fler och fler som spelare tar skott utanför linjen, inte bara specialisterna, vilket alltså förklarar det ökande antalet.

Treorna blir allt viktigare. Ligalagen snittar 27-36 %, och hela fem lag har t o m den här säsongen haft så pass hygglig trepoängsprocent (jämfört med tvåorna) att de skulle tjäna på att bara skjuta treor!


Share
Updated: 6 maj, 2019 — 22:14