Ligasäsongen, del 4: de som får VG i betyg

Shaylen Burnett, Deanna Weaver och Sofia Pelander. Foto: Anders Tillgren

Det är dags att avrunda vår lilla artikelserie om ligasäsongen. Lagen som det återstår att reflektera över är de som presterat bättre än vi (i alla fall jag) trodde. De är A3, Eos, Högsbo, Norrköping och Telge.

På det femte försöket gick det vägen för A3 Basket. Det blev äntligen guld, trots att Luleå i de flestas ögon var favoriten innan säsongen startade. Men så hände ju det att mästarlaget havererade i slutet och åkte ut redan i kvarten. Vägen till guldet blev därmed vidöppen öppen för A3, som dock fick överraskande tufft motstånd av Högsbo i finalen. Inget skall dock tas ifrån A3, som vann båda grundseriematcherna mot Luleå. Och säsongsbetyget måste bli VG.

Efter förra årets finalförlust bestämde sig Janne Enjebo för att satsa på fysik och atletism hos sina rekryteringar, något som skulle borga för att man skulle klara av att stå upp i ett hårt slutspel. Valen föll på Degbeon, Lawrence och Abigail Asoro. Och det blev ett lyckat drag. Det var egentligen bara Högsbo som förmådde matcha A3:s frontlinje.

Bakplanen i A3 har också stått sig väl, även om den försvagades rejält när Mingo gav sig iväg. Förvånande var väl egentligen bara att man valde att satsa på de båda kroatiska importerna Dedic och Ivezic, som bara stundtals har bidragit i någon omfattning. Men kanske fanns inte mycket annat till buds. Av de svenska spelarna är det bara Hansson som fått en given plats i rotationen och det är väl det som är synd med klubbens lagbygge. Det blir ytterst begränsad utveckling för de svenska spelarna och den svenska basketen med ett sådant upplägg.

A3 har satsat på tufft försvar och ett tempostarkt spel framåt. Man har velat utnyttja lagets fysik, speeden på bakplanen och den starka rotationen, och härdat sig i internationellt spel för att vara på en högre nivå än konkurrenterna i den svenska ligan. Och i de allra flesta fall har det räckt gott och väl i den svenska ligan. A3 fick inte möjligheten att ta revansch på Luleå i en kraftmätning i final, men det tror jag kvittar för dem i Umeå. Det enda som betydde något var att de fick med sig bucklan hem.

Klubbens skuldbörda, som sägs uppgå till mer än 1,5 miljon, har varit ett hett diskussionsämne. A3 måste förstås fortsätta beta av den framöver, vilket sannolikt betyder att spelarbudgeten till nästa säsong inte kan öka och att det att det inte blir lika många importer nästa säsong. Det vi hittills vet om laget är att Jan Enjebo fortsätter som head coach och att Ama Degbeon skrivit på för en polsk ligaklubb.

Eos får också högt betyg för sin insats. Det blev lagets bästa grundserie någonsin, faktiskt den första då man vann fler matcher än man förlorade. Och att Eos nådde semifinal var också längre än laget någonsin tidigare hade nått i ett slutspel. Det blev en meriterande seger i kvartsfinalen, mot Alvik, men sedan blev Högsbo för starkt i semin.

Eos har sakta men säkert flyttat fram positionerna under Kevin Taylor-Lundgrens tid i föreningen. Och inför säsongen hittade man dessutom helt rätt med de utländska rekryteringarna. Dacic, Tryggedsson och Scott blev perfekta komplement till laget.

Inte minst innebar Dacics ankomst att laget kunde bygga upp en helt annan repertoar än tidigare. Från att ha haft ett spel med snabba avslut och mycket treor blev det mycket mer variation och hot. Det var ett viktigt steg i utvecklingen för svenskorna att lära sig samverka med en stor spelare som Dacic. Eos har spelat smart och försökt utnyttja sina tillgångar, såväl defensivt som i anfallsspelet.

Utan tvekan torde klubben och laget ha en ljus framtid. Eos äger sin egen hall, har en fungerande organisation, en bra och stor ungdomsverksamhet och har genom åren skapat en stark och stabil basketkultur i det som är ett av Sveriges starkaste handbollsfästen. Massor av framgångsrika spelare har fostrats i Lundaklubben. Just nu finns i damlaget unga talanger och u-landslagsspelare som Julia Nyström (-02), Sara Lundqvist och Felicia Dourva (båda födda -00).

Inget är ännu klart inför nästa säsong. Diskussioner pågår med Taylor-Lundgren och Mikael Nordqvist (assisterande) om en fortsättning. Men helt säkert är det inte att det går vägen. Taylor-Lundgren har stärkt sina framtidsaktier under åren i Eos och är rimligen begärlig för andra klubbar. Själv trivs han bra i Eos och Lund, och är han helt inriktad på att satsa på coachingen som sitt yrke. Det som skall kunna locka honom från Eos och ta nästa steg är ett lag som t ex deltar i internationellt spel.

På spelarfronten har bara det hänt att Leah Scott har återvänt till spel i Australien. Och både Lundqvist och Dourva, som går ut gymnasiet, sneglar som så många andra på college. Klubben vill hur som helst förlänga med så många som möjligt av lagets spelare. Gissningsvis fortsätter också de flesta, och mycket talar nog för att Dubravka Dacic spelar ännu en säsong.

Högsbo blev säsongens sensation och överträffade alla förväntningar, såväl interna som externa, när laget skapade basketfeber i Göteborg, baxade sig hela vägen till final och där tvingade A3-spelarna att jobba så att svetten lackade. Och då skall vi ändå komma ihåg att Högsbo hade sin beskärda del av problem under säsongen.

Främst var det alla skador. Moberg kunde inte ens delta under säsongen, och såväl Kristin Seman som Rubina Ranfiel och Ieva Ivaskeviciute blev helt satta ur spel i olika skeden av säsongen. Skadorna gjorde att man lyfte upp Sofie Lundberg till ligalaget och sedan rekryterade Cayla McMorris. Det visade sig vara fina drag. Särskilt får man säga att det var glädjande att Lundberg (som ratades av Sandberg inför säsongen) kom från ingenstans och presterade så starkt, nästan som om hon alltid varit en ligaspelare. Lite av en Askungesaga faktiskt.

Efter en bra start på säsongen skadade sig också Alexis Hyder och laget hamnade i en rejäl formsvacka och förlorade sex raka matcher, men när den viktiga amerikanskan återkom lyckades laget stabilisera sig och kom sjua i grundserien. Och resten av säsongen är historia.

Det finns flera anledningar till Högsbos framgång. Den kanske allra viktigaste var att den dynamiska duon Alexis Hyder och Hanna Johansson gick fram som en ångvält i spelet under korgarna och hittade ett samspel som vi sällan sett mellan två sådana spelartyper. En faktor var också att lagets svenska spelare presterat över förväntan: systrarna Fredriksson, Elin Ljungberg och Sofie Lundberg.

Och självklart spelade Robin Sandberg en viktig roll. Det var han som fick ihop det hela och i vanlig ordning fick laget att spela en typisk “Sandbergbasket”, d v s en klurigt och utstuderad sådan. Nästa säsong får Högsbo klara sig utan Sandberg, men allt talar för att klubben kommer att ta tillvara säsongens framgångar och det publika intresse som skapats.

Jonas Fredriksson berättade i en intervju att ambitionen är att behålla så många som möjligt av den trupp man haft. Det kommer man nog att lyckas med. Problemet Fredriksson nämnde är att importerna vill ha dubbelt så mycket i lön efter den framgångsrika säsongen. Vi får se vad som händer, men klart är att laget har utvecklingspotential.

Norrköping åkte ut ur slutspelet redan i kvartsfinalen, vilket blev en skuffelse efter den så i övrigt fina säsongen som gav en fjärdeplats i grundserien. Totalt sett får Norrköping ändå anses ha varit en överraskning i ligan, inte minst med tanke på de förutsättningarna som coachen Jurgita Kausaite fick gå in i den nya säsongen med.

Kausaite fick börja med nästan blankt papper, då bara Pelander, Hjern och Taylor återstod av föregående säsongs lag. Men efter några bra värvningar, av både svenskor och importer, fick man ihop ett lag som visade sig högst konkurrensdugligt och hade bra besättning på alla positioner. Kemin i laget blev bra, spelarna trivdes, fungerade och hade kul tillsammans och därmed fungerade också spelet.

Norrköping hör till de lag som var allra bäst på att utnyttja sina styrkor och kunde skapa variation eftersom laget hade bra besättning på guardsidan men också fin insidenärvaro. Men Norrköping har också varit effektiva i att hitta motståndarnas svaga punkter och på att växla olika typer av försvar. Norrköpings spel gav frukt, 11-9 i matcher i grundserien blev det och förvisso lite vingligt, med bland annat en förlust mot Mark men också seger över Luleå på bortaplan.

Ett tungt slag för Norrköping blev den skada som Geraldine McCorkell ådrog sig i slutet av säsongen. Den så viktiga spelaren kunde inte medverka i slutspelet och Dolphins föll i kvartsfinalen mot Telge efter tre tuffa och jämna tillställningar.

Klubben har som bekant dragit på sig ett underskott på flera miljoner, vilket gör förutsättningarna för hela föreningen väldigt osäkra inför nästa säsong. Styrelsen har föreslagit försäljningen av arenan, vilket kan ge det överskott, och möjligen lite till, som skapa balans i finanserna.

Situationen i Dolphins gör framtiden oviss för både spelarna och coachen. Alla går i väntans tider. Inga beslut kommer att tas av någon i laget, eller för den delen föreningen, innan det extra årsmöte som skall äga rum 15 maj och avgöra viktiga framtidsfrågor, främst försäljningen av arenan. Skulle förslaget om försäljning inte gå igenom kan det få konsekvenser på andra sätt. Att hela, eller delar, av styrelsen då avgår är väl i så fall högst sannolikt, med allt det för med sig. Förhoppningsvis löser sig allt på bästa sätt för Dolphins, som har gott om framtidskapital i sin starka ungdomsverksamheten. I år vann t ex klubbens DU 15 och DU 17 RM respektive SM.

Tids nog lär vi får vi reda på vad som gäller föreningens närmaste framtid och i förlängningen i form av budgetar för ligalagen etc. På spelarfronten vet vi att Sofia Pelander har gjort sin sista match i Norrköping. Finskan vill pröva på proffsliv i Europa innan hon börjar sin civila karriär. En annan som vill utomlands är Günesh Karaoglan. Det ville hon även förra året, men då blev det inget av med flytten till Turkiet. Klart verkar det också vara att Vanessa Taylor försvinner till college.

Telge är det lag i ligan som har flest egna produkter i sin trupp. Man gick in i säsongen med ambitionen att satsa på dem och komplettera med ett par utländska spelare. Det gjorde Telge också, men lyckades dessutom värva Klara Lundquist från Alvik och fick hem Mikaela Gustafsson från Tyskland.

Ett led i satsningen, och säkerligen ett krav från Lundquist, var att man deltog i europeiskt spel. Det blev Eurocup med tyvärr enbart förluster som resultat, men deltagandet gav istället värdefulla erfarenheter.

I ligan blev det en fin femteplats i grundserien, på samma poäng som fyran Norrköping. Och i kvarten mellan dem drog Telge det längsta strået. Sedan blev semin mot A3 för svår, men totalt sett var semifinalplatsen, liksom säsongen i övrigt, en framgång.

Telge har totalt sett inte haft det starkaste och bredaste laget i ligan och dessutom saknat storlek. Men man hade ju Lundquist som absolut spets. Hon gjorde sin hittills bästa säsongen i ligan, drog ett jättelass i Telge. Och sammantaget får man säga att Telge gjorde en riktigt bra säsong. Laget har matchats och spelat smart, haft sin absoluta styrka på bakplanen och dessutom varit ett av ligans absolut bästa lag defensivt.

Telge hade lite oflyt när den lovande serbiskan Teodora Turudics gick sönder och fick avbryta säsongen redan i november. Men Deanna Weaver, säsongen innan i Dolphins, som ersatte serbiskan, blev ett riktigt bra tillskott och skapade faktiskt en större dynamik i laget än Turudiclyckades göra.

Enligt uppgift finns från klubbens sida en önskan om att Telge skall höja sin resultatnivå, i klartext vinna fler matcher framöver. Om en sådan satsning genomförs lär det innebära att man med start kommande säsong stärker truppen och framför allt lägger sig på en annan nivå vad gäller importer. Exakt hur det kommer att se ut vet vi dock inte ännu. Coachparet Viktor Bengtsson och Joakim Lantto kommer i alla fall att fortsätta att leda laget, som högst sannolikt tappar Klara Lundquist. Hon förväntas ta steget till en bra europeisk klubb.


Share
Updated: 12 maj, 2019 — 22:12