Om det svenska EM-laget

Den svenska coachtrojkan. Foto: Anders Tillgren

I veckan startar landslagets första läger inför sommarens EM. Många svenskar kommer att befinna sig i Riga för att se Sverige spela gruppspel och möjligen åttondelsfinal. Själv är jag inte en av dem, men alla de stora mediaelefanterna lär vara på plats för att rapportera och kommentera, och det är ju bra, för då ökar uppmärksamheten. Annars ser man inte så mycket av dem under säsongen. Det är när det är SM-finaler och mästerskap de kryper fram ur hålorna och får av sina arbetsgivare tillåtelse att lämna bevakningen av fotboll/ishockey för ett ögonblick.

Och själv håller jag på Finland minst lika mycket som på Sverige, men Finland är ju tyvärr inte med i EM. Jag kan av naturliga skäl inte lika mycket om den finska basketen som den svenska, men en sak är jag säker på: om några år, när Sara Bejedi (född -00) och Awak Kuier (-01) med flera mognat till sig, har vi Finland i det europeiska finrummet.

Men nu skall vi istället diskutera det svenska laget. Sverige möter som bekant Montenegro, Tjeckien och Frankrike (i den ordningen) i gruppspelet. En rimlig förväntan är att det svenska laget skall kunna undvika fjärdeplatsen och via en andra- eller tredjeplats i gruppen ta sig åttondelsfinal (eller kvalifikation till kvartsfinalen, som FIBA uttrycker det). Men med den förtätning som skett i den europeiska dambasketen är det oerhört svårt att spå utgången. Sverige kan lika gärna vinna gruppen, men även komma sist.

Så vilka blir de 12 som kommer att representera Sverige? De 18 som den “långa listan” bantades ned känner vi nu till. Det mest intressanta med truppen på 18 spelare var att Regan Magarity var en av dem. Nu vet vi att hon inte lyckades ta en plats i Connecticuts lag i WNBA och vi får hoppas att hon därmed kommer hem och försöker ta en plats i EM-laget.

Sex spelare skall alltså bort och baserat på hur det har sett ut under säsongen, både i klubblagen och i landslaget, under kvalspelet, torde följande sju utlandsproffs vara givna i EM-laget.
Farhiya Abdi
Binta Drammeh
Elin Eldebrink
Frida Eldebrink
Danielle Hamilton-Carter
Kalis Loyd
Amanda Zahui

Alla de här sju var med i kvalet och har haft bra säsonger, i varierande grad. Drammeh var den som det var mest oro kring, men när hon till slut hittade en klubb i Spanien så fick hon upp farten. Vingligast har som vanligt Abdi varit. Av henne kan man vänta allt mellan noll och 20 poäng i matcherna, men Abdi kommer ändå med eftersom hon har en bra högstanivå. Avsaknaden av stabilitet borde dock göra att hon riskerar att tappa den plats i startfemman som Gomez haft vikt för henne.

Överraskat mest har Hamilton-Carter gjort. Hon har haft en riktigt bra säsong i ungerska Cegledi. Det osäkraste kortet av utlandsspelarna är Nathalie Fontaine, som skadade sig under kvalspelet i november och som bara har gjort fem matcher med sin franska klubb, Tarbes. Därför kan Fontaine inte räknas in i de givnas skara. Det kan t o m vara så att hon inte är spelduglig.

En viss osäkerhet råder om Frida Eldebrink, som redan före jul började få problem med sin patellasena. När Atomeromu åkte ur det ungerska slutspelet åkte hon direkt hem för att få vila och börja med rehab. I dagsläget lär hon inte kunna spela och träna i den omfattning hon vill, men bör vara i skick när EM närmar sig.

Två spelare från den svenska ligan måste anses självskrivna i det svenska EM-laget: Louice Halvarsson och Klara Lundquist. Därom råder inga tvivel. Båda är inte bara givna utan också heta kandidater som starters i det svenska laget.

Med nio spelare givna återstår alltså tre platser i EM-laget att fördela. Hur coacherna resonerar och på vilka grunder de kommer att välja de tre sista är förstås svårt att veta. Det finns en massa parametrar att ta hänsyn till. Frågan är t ex hur Gomez, Pinto och Sundberg funderar kring bakplanen. Räcker det med Eldebrinkarna och Klara Lundquist som utpräglade guards? Det mest logiska är att de väljer Ellen Nyström, som nu är ett etablerat Europaproffs. Hon kan spela på flera positioner, inklusive bakplanen.

Vad gäller de sista två platserna tror jag att coacherna viker den ena för Barthold, men jag tycker att Regan Magarity och Josefine Vesterberg borde vara starka kandidater. Trots att Magarity haft en bra collegetid och blev draftad är det dock väldigt svårt att sia om hur väl hon står sig i de här sammanhangen. Det lär visa sig på träning. Vesterberg har haft en fin säsong i Belgien, spelat EM tidigare, gjort det bra och vet vad som behövs på den här nivån.

Jag röstar på Vesterberg som nummer 11 och sedan handlar det om valet av den tolfte, vilket inte är det mest kritiska rent spelmässigt. Möjligen kommer det valet att göras på helt andra grunder än basketkompetens. Den tolfte är den spelare som kommer att nöta bänk mest och som måste klara av att göra det utan att deppa ihop, och trots den sparsamma speltiden vara en god lagkamrat under hela turneringen. Det var ju faktiskt på de grunderna den förra förbundskaptenen Lasse Johansson valde sin tolfte spelare till EM-laget 2013. Han tog inte ut den tolfte bästa svenska spelaren, utan den som bäst skulle uthärda, trots minimal eller ingen speltid, och ändå hålla humöret uppe.

Share
Updated: 18 maj, 2019 — 22:58