Var är de kvinnliga coacherna?

Jurgita Kausaite, den enda kvinnliga head coachen i ligan senaste säsongen. Foto: Anders Tillgren

Just idag kom en rapport från RF där det framgår att jämställdhetsarbetet när det gäller könsfördelningen bland tränarna på idrottsgymnasierna och på landslagsnivån, knappt ens går framåt. Det är långt kvar till målet med 40% kvinnlig representation i de här kategorierna år 2025. Den manliga dominansen består. Enligt RF upplever vi närmast en stagnation.

RF-rapporten omfattar hela den svenska idrotten, men när det handlar om andelen kvinnliga elitcoacher är den svenska basketen sannerligen inget undantag. Den här frågan/problematiken, och specifikt den kvinnliga coachrepresentationen på liganivån, är ämnet för dagens krönika. Men vi börjar med en utblick för att få perspektiv.

Nästan hälften (5/12) av headcoacherna i WNBA är kvinnor. Det är en imponerande siffra. Och räknar vi de assisterande kommer vi fram till att det totalt finns 25 av dem, varav 17 är kvinnor. Sammanlagt finns det alltså 22 kvinnliga coacher i WNBA, men bara 15 manliga. Tänka sig! Det tror jag inte många hade koll på.

Förutsättningar, traditioner och en massa annat är förstås helt annorlunda i USA jämfört med Sverige och för övrigt alla andra länder i världen. Men att kvinnorna tar en så stor plats på den högsta nivån på andra sidan Atlanten är ändå en ”bench mark” siffra att ta fasta på. I arbetet med att få fram fler kvinnliga coacher och en jämnare könsfördelning skall man ju jämföra sig med de bästa.

Hur ser det då ut i Sverige? I SBL Dam fanns förra säsongen en enda kvinnlig head coach, Jurgita Kausaite i Norrköping. Bland de assisterande fanns fyra kvinnor (av totalt tolv). I skrivande stund ser det ut som om att det riskerar att bli noll huvudansvariga av kvinnligt kön nästa säsong. Men riktigt kört är det inte. Ännu återstår det för några lag att tillkännage head coach: Uppsala, Norrköping, Högsbo. Då har jag räknat med att Viktor Bengtsson fortsätter i Telge och Kevin Taylor-Lundgren i Eos.

Jag tror alla håller med om att det vore en riktig skuffelse med en liga utan kvinnligt ledarskap. Inte bara illa. Det vore ett steg tillbaka. Men varför har det blivit så här? Det går säkert att hitta ett stort antal förklaringar. Jag kan inte påstå att jag har facit, men i grund och botten handlar det om att det totalt finns för få kvinnliga coacher. Är de mindre dugliga än sina manliga kollegor? Knappast, men naturligtvis finns det kvinnor som inte är lämpade att leda ett ligalag, precis som det finns män som inte är det. Men männen är så många fler, så att hitta de mest dugliga bland dem är enklare.

Är det så att kvinnorna i allmänhet inte riktigt vill göra alla de uppoffringar som krävs för att vara en engagerad ligacoach, att de inte har den rätta motivationen? Svaret på den frågan är nog ja. En supermotiverad man med fru och två barn skulle inte tveka att ta sig an ett ligalag. En kvinna med man och två barn verkar inte ha den minsta lust. Att det är så har naturligtvis att göra med den struktur vi har i samhället i stort. Det är inget som basketen på egen hand kan råda bot på, för den här problematiken finns i alla hörn av samhället. Det går dock sakta framåt. Men väldigt sakta.

Precis som med många kvinnliga spelare ger coacherna ofta upp karriären alldeles för tidigt. Den ”pay back” som krävs på det satsade kapitalet är svår att uppnå. Det finns framför allt för lite pengar och försörjningsmöjligheter i den svenska dambasketen för att fler skall ta chansen. Varför fortsätta som spelare för relativt sett små pengar efter 25 års ålder när man inte kan se belöningen? Bättre då att satsa på en bra utbildning, resonerar många. Varför satsa på en tillvaro som ligacoach när det är få förunnat att få en anständig lön, och dessutom i ett yrke med i praktiken ingen anställningstrygghet?

I tidigare texter om den här problematiken (det har genom åren blivit flera), har jag förfäktat att ett annat problem är att den rådande kulturen i idrottsvärlden huvudsakligen är maskulin. Jargongen, normerna, sättet att vara och förväntningarna hur man skall bete sig som ledare, sker på männens villkor. Och jag ser ingen anledning att överge den ståndpunkten. Det är inte konstigt att de kvinnor vi vill fram inte känner sig trygga i en sådan miljö. Och det vi minst av allt vill, är att de tjejer som kommer fram anammar en manlig ledarstil bara för det förväntas av dem. Vi vill ha kvinnor som får plats därför att de representerar ett ledarskap på sina egna villkor. Det är sådant som kommer att göra oss starkare och skapa dynamik.

Det är ju faktiskt så att vi i det här basketlandet har kvinnliga coacher som har varit på den högsta nivån. Vi har ett flertal steg 4-utbildade. Det finns alltså kvinnor som objektivt sett skulle kunna vara ligacoacher, men ingen av dem är det i dagsläget. Några av dem coachar på andra nivåer eller jobbar på basketgymnasier och några finns i landslagsorganisationen. De är inte många men de finns. Här några exempel. I den här uppräkningen gör jag inga värderingar om de enskilda personerna, deras kapacitet, duglighet eller möjligen bristande kunnande.

Jurgita Kausaite har vi redan nämnt. Med många år bakom sig som head coach i ligan kan det bli så att hon är den sista kvinnliga på ett tag. Angelica Gabrielsson, Jenny Håkansson, Karin Key, Tamara Ruzic, Johanna Ericsson, Hanna Bouldwin, Karin Laukkanen och Maria Näsström har också haft ligajobb, men för ingen av dem verkar något nytt uppdrag vara på tapeten. Gabrielsson är numera sportchef i Täby, Jenny Håkansson lär ha en roll i Fryshusets organisation men ägnar sig annars mest åt kommentatorsuppdrag, Key och Ruzic jobbar på RIG Mark, Johanna Ericsson har inget engagemang alls inom basketen, Bouldwin är möjligen engagerad i någon form i SBBK, och både Laukkanen och Näsström tycks ointresserade av att engagera sig i elitcoaching.

Men det finns fler välutbildade eller sådana som känt på ”ligalukten”: Malin Holmqvist, som numera istället engagerat sig som assisterande coach i Luleås hockeylag. Maria Modig, också hon från Luleå, arbetar på BG och ytterligare en Luleåbo, Johanna Riihiaho, gjorde en period på RIG Mark men sägs nu vara hemma och ha ett ”civilt” arbete. Och så finns en sådan som Caroline Muzito-Bagenda, den enda kvinnliga coachen i SBL Herr, i rollen som assisterande i Umeå.

Sverige har en feministisk regering, men inom basketen har vi inte ens en kvinnlig touch bland coacherna på den högsta nivån. Det är för bedrövligt. Så vad göra? En sak är säker, det här löser sig inte av sig själv. Det krävs aktiva, riktade insatser för att förbättra förutsättningarna och möjligheterna för kvinnliga ledare. På central nivå såväl som föreningsnivå och individnivå. Och det handlar inte bara om kvinnorna utan lika mycket om männen runt dem, högst sannolikt mer om de senare. För fortfarande är det männen som i huvudsak sitter på makten. Om männen inte ändrar sig kan ingen förändring ske för de kvinnliga ledarna.

Share
Updated: 23 maj, 2019 — 09:02